Noteringar

Jag lyssnar – medan stenarna berättar hur de en
gång fogats samman i ett invecklat mönster;
Skapande den stabila kallmur som går tvärs över trädgården.
Lunden förvandlas till odlingsyta.
Bänkar och bänkfönster av trä tillverkas.
Fönstren är tunga att lyfta – sådana handtag som skär in i min
hand är ett av mina tidigaste och tydligaste barndomsminnen.
Gångar och trappor av sten – en gång sammanfogade av
människohänder som fick sin kraft och vilja av en stark
önskan att skapa något bestående av naturens eget material.
Burna av många tankar, visioner och drömmar.
Det är inte bara att ta en sten och lägga den på marken –
och lägga en annan sten bredvid; -- det måste finnas en ide´
som styr arbetet. En förmåga att forma ett trädgårdsrum som
skall härbärgera vissa växter och träd.
Att skapa med sten och växter har vi gjort sedan urminnes tider.
Stenen ligger där den är lagd; men växterna lever sitt eget liv.
När en trädgårdsmästare lämnar sin trädgård växer den igen på nolltid.
Balansen i en trädgård böljar fram och tillbaka år från år.
Ena året kan de så kallade ogräsen hålla sej på behörigt
avstånd från de planterade växterna – andra år exploderar
de överallt där minsta lilla utrymme står att finna.
I den här trädgården är de lagda stenarna numera övervuxna
av mossa och lavar; men de talar samma språk som när de en
gång fick sina platser tilldelade – av människor med förmåga
och inspiration att skapa ett sammanhang –
som att läsa ett gammalt brev – eller kanske en dikt formad
för länge sedan – i sten.
Det är kultur som är värd att vårdas och bevaras åt eftervärlden.
En vacker och ändamålsenlig komposition skapas i en
södersluttning i Värmland medan Europa skakas av första
och andra världskriget under nittonhundratalet.
Av en handfull människors vilja att leva ett människovärdigt liv.

Den som längtar till våren kan njuta av bilderna
från Chelsea flower längst ner under rubriken personligt!

För tio år sedan kom vi till Gustafslund; det var då jag fann:

Den glömda trädgården

Jag hade letat länge – trötta och slitna sökte sej mina fötter upp längs
södersluttningen för första gången. Jag rundade den höga och mäktiga
granen bredvid det första lilla uthuset.

Fortsatte sakta den av lien banade vägen genom det redan höga gräset
trots att det bara var maj månad. Till sist stod jag framför ännu ett uthus.
Jag öppnade en enkel trädörr och klev upp på den naturligt formade stenen
som utgjorde trappsteget.
---På väggen innanför hängde en spade på en spik. En spade som genast
började bombardera mej med minnen som fanns i den sedan den var med
och grävde en trädgård. En otålig spade som undrade hur länge den skulle
behöva hänga där – det hade redan gått många år sedan den sist användes.
Det var faktiskt som om den darrade där på sin spik. Förmodligen var den
väl medveten om vilken katastrof som drabbat trädgården.
Det syntes att det var en specialspade – själva bladet var mycket
långt och ganska smalt.

Jag gick in i det lilla rummet innanför. Där stod en mycket gammal
hyvelbänk med en utbredd dagstidning på. Några torra jordkokor
täckte nästan papperet. Det syntes att någon hade stått där och
planterat om en krukväxt. Det var mycket ostädat därinne.
Också rummet började tala; de gamla verktygen som låg spridda överallt,
påsar, blomkrukor, frökataloger från 1900-talets början.

Jag började känna mej som en dykare som just upptäckt ett förlist
fartyg på havets botten. Nyfikenhet blandad med förundran och respekt.
På baksidan av huset fanns stora travar med bänkfönster uppradade;
sådana bänkfönster som fanns omkring mej hela min barndom.

Det sker ibland viktiga dockningar i rymden; när rymdskepp och kapsel
skall docka varandra. Här skedde en dockning mellan mej och min barndom;
ett igenkännande i min innersta märg – och en förnimmelse att under allt
gräs alla nässlor och hallonsnår dolde sej den mest underbara trädgård.

Tiden hade stått stilla ett bra tag nu – mycket länge när det gällde
trädgården och för min egen del kanske en halvtimma.

För mej återstod ingenting annat än beslutet; att stanna.

Det osynliga och ändå närvarande – både i omgivningen och i mej själv
hade förenats till något slags utgångsläge för kommande liv.

En möjlighet.

I dag har trädgården återuppstått i ny skepnad; och hur förklarar
man den ordlösa dialogen mellan ett stycke mark och en människa?
Det långsamma vardandet från frö till utvecklad växt.
Alla timmar av skötsel – ett givande och tagande.

Vårens nyfödda efterlängtade groddar – sommarens överdåd
–höstens mognad och överlämnande till vinterns vila
– men även planerandet för nästa år.

Träd, växter, fåglar; alla blir oändligt kära vänner.

Och ändå bara till låns en kort tid;

Hur länge får spaden hänga på väggen nästa gång?